Varför vet jag inte riktigt. Kanske har att göra med att jag mest av allt har sovit de senaste kvällarna. Klarar inte riktigt av det här mörka.

Såg precis en riktigt bra film i alla fall. I ren protest mot att man borde plugga när det är höst och regnet faller så la jag mig i soffan istället. Der Bader Meinhof Complex. Kanske bara är jag eftersom jag intresserade mig för allt det där redan i nian men jag blir lite fascinerad. Resten av kvällen tänkte jag faktiskt stöka lite i lägenheten och lyssna på musik. Filosofera lite i den underbara ensamheten. 


Jag förstår mig inte på människan. Att ett djur, som vi faktiskt är, kan påstå sig vara så stark, anse sig stå över så mycket och så många men inte klara av sitt eget sällskap. Vi är livrädda för ensamheten. Vi brottas alla med våra psykiska problem, det vore att blunda för verkligheten att säga något annat. ALLA har vi våra problem och det är inte mer synd om någon. Men hur kan människan acceptera att må så dåligt? Hur kan vi acceptera att röster i våra huvuden har makt över oss? Förstår vi inte att det är vi som skapar dessa? Att det endast är vi som kan få dem att sluta, genom att inte lyssna. Vad skulle hända om vi inte gör som de säger? Vem skulle kunna skada oss? Skulle vi skada oss själva? Varför skulle vi göra det? Var är meningen med att gör illa den kropp vi lever med resten av våra liv? 

Jag blir uppriktigt förbannad på hur svag vi människor är. Vad det är vi ger vika för. Missförstå mig inte! Det här handlar inte om någon specifik, det kan lika gärna gälla mig som någon annan. Jag är förbannad på människan som simpel varelse. Att vi människor tillåter oss själva att falla så djupt ner att vi inte kanske inte klarar av att ta oss upp. Och ja jag vet! Det finns människor som inte kan hjälpa det, saker som sker runt oss påverkar oss, vi kan inte styra vårt öde! Men ja? Vad spelar det för roll. Kan inte en människa stå ut med sitt eget sällskap hur ska hon då någonsin kunna acceptera sig själv och leva SITT liv? Om jag inte kan acceptera att jag är den jag är, och att jag är den person jag kommer få dras med resten av mitt liv och att det är upp till mig att göra den tiden till något bra eller något värdelöst och outhärdligt så förstår jag inte riktigt hur människan ska kunna överleva något. Vi är så jävla rädda för ensamheten att det är löjligt. Lita på er själva. Ni skulle aldrig skada någon ni älskar. Så börja älska er själva. Vad är det värsta som kan hända? Unga tjejer älskar svin som sårar dem varje dag, varför kan ni då inte älska den där "hemska flickan" som stirrar tillbaka på er i spegeln?

Jag säger inte att jag kan det här. Verkligen inte. Jag är lika förbannad på den människa jag är och min svaghet. Men jag tänker försöka, och nej inte försöka, jag tänker inte lyssna på allt som går runt i mitt huvud. För om jag skulle göra det, om jag skulle tro på all skit som snurrar där inne så kommer jag sitta om några år och inse att jag inte levt de BÄSTA ÅREN I MITT LIV. Skyll aldrig på någon annan, och skyll aldrig på er själv. GÖR DET BARA. Må bra. Ta vara på den tiden vi har. Det vore bara sorgligt och patetiskt att slänga bort den för vi vet inte vad som händer sen.

/anna  

Blev faktiskt en sån där riktigt mysig söndag. Städade lite i rummet, hängde upp nya gardiner, tvättade (eller tvättar fortfarande), firade Gustav som fyllt 18, varit ut till älsklingen och tagit ett litet pass i ridhuset och sitter nu nybadad med tända ljus och tänkte snart fortsätta läsa "Mästaren och Margarita" som jag börjat med. Hade tänkt börja plugga men vill njuta klart av helgen och vara effektiv hela veckan istället. Var sak har sin tid... Helylle jag låter! Haha men ja, det får väl vara så.

Nu blir det sista biten av "Vem kan slå Filip och Fredrik?" och sen tvättstugan.

Vaknade vid tre halv fyra efter den vidrigaste dröm jag någonsin haft... Usch vill inte ens tänka på den, London, blod och sågar var inblandade. Vaknade och kände mig helt konstig och orolig. Skickade iväg ett sms till H bara för att lugna mina nerver lite och göra något normalt. Hade lätt kunnat sätta mig i bilen och köra ut till hästen bara för att kolla att allt var bra.

Somnade dock om efter ett tag och vaknade vid tio. Låg och drog mig en timme och nu har jag ätit frukost och borde börja städa rummet lite! Ska sätta upp nya gardiner som min snälla mor inhandlade igår. Hon tror inte riktigt på dom men det är gör jag! Kommer bli jättesnyggt.

Har även tankar på att börja träna lite igen. Har ingen feber och blir jag mer sjuk så hoppas jag att jag blir det på riktigt i några dagar och sen slipper det här. Tänker inte acceptera att gå runt såhär hela tiden... Kalla mig dum men jag är less!

Nä nu blir det att dra igång med att rensa garderoben! <3

Dör om det händer dig något nu!

Jag tycker om min mamma. Allt jag hade att säga ikväll. God natt.

Jag har precis haft ett av mitt livs jobbigaste telefonsamtal. Men det är över och det känns samtidigt otroligt skönt. Helt plötsligt är huvudvärken borta och även om tårarna rinner så är det bara så otroligt skönt. Ibland måste man kunna erkänna saker för sig själv och våga, kanske inte förlåta riktigt än, men acceptera att allt i vårt liv kan vi inte styra över.





(Tack J för att du orkar lyssna när jag ringer dig efteråt med tårarna rinnades och ett huvud fullt med tankar. Jag skulle inte överleva utan dig.) 

Såg att Josse varit inne och pillat! Tydligen blev jag bönhörd då jag menade att jag är otroligt trött på mitt eget ansikte. Så kan det vara ibland...

Vet ärligt talat inte vad som händer just nu... Känns som någon typ av regression och inte i positiv bemärkelse... Saker kommer tillbaka och den mörka hösten gör INTE något lättare. Har massor att ta tag i men det är som att energin bara går ur mig. Vill bara ligga under täcket och sova men då kommer tankarna och det försvårar bara allt ännu mer. Vet inte riktigt heller vart problemet sitter vilket i sig är ganska jobbigt. Jag mår egentligen bra, om vi bortser från min förkylning, men det är som att allt går i ultrarapid fast på samma sätt skenar allt iväg. Allt är bara motsägelsefullt, allt och alla.

Sitter nu och försöker få ihop ett samhällsarbete. Går väl sådär. Får ingen ro att skriva och ämnet känns så otroligt ointressant. Vilket det mesta gör just nu.

Nä fan vilket uppiggande inlägg! Fan Anna nu lyckades du! Ska försöka skriva ihop lite mer för att sen äta lite lunch med Stina.

Jag älskar dig
Så enkelt är det. Ibland önskar jag att du kunde förstå. Att alla kunde förstå. Att du kunde se igenom mina ord och att allt skulle kunna bli bra. Men så fungerar inte livet. Jag kommer fortsätta stöta bort dig för det är bäst så. Det är så det måste bli. Det är de enda sättet för att jag ska överleva just nu. Det är jobbigt som det är.

Lita inte på någon. Du får alltid en kniv i ryggen.

Amicus certus in re incerta cernitur.

Blev att ta sig upp vid tjugo i sex för att sätta sig i en kall bil. Blev stoppad av polisen vid Granlo och fick blåsa. (Jag skötte mig bättre den här gången Josefine, ingen panik och jag hade till och med körkortet med mig!) Han frågade om jag var på väg till jobbet eller om jag hade jobbat klart och utbrast "du är duktigt du) när jag pep fram att jag skulle till stallet.

Älsklingsdjuret skötte sig super och jobbade på idag. Konstigt hur saker och ting kan svänga från dag till dag. Igår var han gratis, idag en miljon. Är väl kanske så livet är fullt av kontrast. Ibland känns det som att jag bara vill sälja och köpa en mer lättriden häst. (Tolka inte fel, menar inte en snällare för snäll är han utan just mer lättriden). Samtidigt så ändrar jag mig så fort jag får ett träningspass där allting bara fungerar för när han väl släpper så är han just det.. Lättriden...

Sen att jag aldrig skulle ha hjärta att sälja honom är väl en annan sak.

Nä nu ska jag titta runt på lite annonser och inse hur glad jag är över just min lilla kille. <3

Hade egentligen tänkt skriva ett längre inlägg men nu blev det lite PA. Insåg att jag måste tillbaka till Rom. Jävligt tungt men...

Valt ämne nu iaf. Taadaaa 

Till och med jag! Tänker erkänna att det finns en kvinna som jag en gång i tiden, skulle väl inte säga avskydde, men starkt ogillade i alla fall! Tyckte hon var en blond "fjortis" med fejkbröst som gjorde allt för att bli känd. Men nu har jag tänkt om. Hon har växt upp i mina ögon, är driven, framstår inte längre som blåst utan faktiskt ganska smart inom sina områden. Hon är kaxig, lagom uppkäftig och faktiskt skitsnygg... Och utöver det målar hon sjukt snyggt. Enligt min mening. Ni lär döma ut mig men då får ni göra det.

Nej inte blev det någon lugn hemmakväll inte. Blev istället en asbra utekväll!

Började med att vi bestämde oss för att dra ut vid halv nio tiden. Bara det är ju en underbar början! Åkte till Bosvedjan på förfest och vid halv ett var vi på Stads. Riktigt trevlig kväll tills jag insåg att lilla Josefine försvunnit till Subway med min telefon, mitt kort för att hämta ut jackan och mina hemnycklar... Som tur var fick jag låna Hampus telefon som jag är mäkta imponerad av mig själv att jag klarade av att hantera på fyllan! Eftersom lilla Josefine inte var kapabel till att komma tillbaka till stads på sina egna små ben så skickade hon upp Per som en räddande ängel. Fick ut min jacka och tog mig ner till Subway för att hämta upp mitt lilla socialpack. Fick med mig henne hem efter lite arbete och vi somnade gott i sängen vid halv 6. Eller förlåt, en av oss somnade först inne på min toalett men det löste sig med lite muskelstyrka och ryggskott!

Idag har jag mest skrattat, åt Josse. (Och nej det är inget kommateringsfel ni ska läsa det som "Idag har jag mest skrattat......... Åt Josse :D:D") Äntligen får man ge igen lite. Men jag lär väl för alltid vara värst.... Tyvärr. 

Josse: Nästa helg blir det sova!
Anna: Josse är det inte slagsmålsklubben nästa fredag?
Josse: FAN....

Vi har det vi gör! Nu blir det plugg och sen lite firande av far. <3

Thought I couldn't breath without ya,
I'm inhalin'
You thought I couldn't see without ya,
perfect vision
You thought I couldn't last without ya,
but I'm lastin'
You thought that I would die without ya,
but I'm livin'
Thought that I would fail without ya,
but I'm on top
Thought that it would be over by now,
but it won't stop....
Thought that I would self destruct,
but I'm still here Even in my years to come,
I'm still gonna be here


I'm a survivor, I'm not gonna give up, I'm not gon' stop...

Anna:
Väntar på att josse ska bli klart så vi kan dra till waynes och plugga

Sebbe: 
dra till waynes och plugga? duger inte bordet hemma?

Anna:
me... nä haha inte lika mkt att titta på där

Sebbe:
men jag köper ifall ni skulle dit och fika
men om ni ska plugga kan ni ju inte få så mycket gjort
du sa ju precis emot dig själv där

Anna:
Ja men man pluggar, tittar lite, pluggar.


Så det så....

Gud vad jag älskar detta väder. Ännu mer älskar jag att köra bil i detta väder när det är mörkt. Mysigt och fint. Man ser så mycket.

Mamma kommer hem ikväll. Har precis bäddat hennes säng i förhoppning att hon inte ska förstå att det är där jag sovit hela veckan. Inte endast för att min säng är full med kläder utan också för att den är skönare. Får se om hon avslöjar mig. Gäller att vara lite noga. Överkastet har lite olika färg beroende på vilken sida man har upp så det gäller att veta vad mamma vill ha där. Men som sagt, hon lär känna min bebislukt och avslöja mig...

Ikväll blir det Waynes med Josse för lite plugg. Borde väl egentligen göra mig i ordning för att gå men hon kan gott vänta lite... Imorgon tror jag det kommer bli världens bästa dag. Storföreläsning med Gezze på morgonen för att sedan göra små gudar i lera på religionen. Ja ni hörde rätt! Jag är överlycklig, äntligen börjar skvadern närma sig en pedagogik som passar mig =D. Ida ville ha glitter och det lät som att det kunde komma att finnas! Super!

Hörs.

Britney Spears på högsta volym i arbetsrummet med Stina och Ida. Moget? Nje. Kul? Ja. Snyggaste filmen kommer snart ut i en butik nära dig.

Teater nu för oss kulturare. Känns helt underbart.

hörs
 

Åh, lite för mycket tankar i huvudet just nu.

Resan var bra. Skönt att komma ifrån ett tag och se en helt annan värld. Mina tankar om Rom är väl ungefär att det är kontrasternas stad. Den har på något sätt allt och inget samtidigt. Ett perfekt ställe att tänka på kan jag tänka mig. Får åka tillbaka och testa någon gång. 

Skolan är igång igen. Känns väl helt okej. Tillbaka till rutinerna. Känns just nu som att allt bara är en transportsträcka till något annat. Känns även som att det börjar sållas på det privata stadiet. Alla börjar gå mot olika håll och jag börjar fundera över vilka som är värd att hålla fast i. Hemskt det lät men på något sätt är det så. När människor väljer inriktningar och vad de anser sig vara viktigt i livet glider människor ifrån varandra. Jag kommer alltid älska många av mina vänner men jag kommer kanske inte längre klara av att jämt finnas där. Inser att det kanske är en dödssynd att säga så men när man inte längre känner igen alla sina vänner och dom troligen inte känner igen en själv så tycker jag att det är befogat. Lite "Vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig".

Jag vet att jag förändras och för en gångs skull så välkomnar jag det. Jag orkar inte vara en del av era charader och era spel. Var ärlig, det kommer man kanske inte alltid längst med men man får ett bra mycket ärligare och verkligare liv. Gör något med era liv istället för att koncentrera er så mycket på alla andra. Men att säga det till den kvinnliga sidan är väl som att tala med en vägg. Hela livet och dagens humör bestäms alltid utifrån någon annan och världen kretsar helt plötsligt inte runt solen. Okej, förlåt. Det var kanske hårt men ibland så är det så. Verkligen.

Jag säger inte att jag är perfekt. (Men bra jävla nära!) Alla snackar skit, alla sveps med i kärlek, alla mår dåligt och alla glömmer sina vänner. Men håll er på en bra nivå. Ni kanske har missat det men det är hög tid att växa upp. Vi kan inte springa till mamma och gråta för att någon har varit dum på skolan, dagis. Vi måste börja ta tag i våra egna problem och lösa dem. Ledsen att behöva säga det, insåg det själv för ett tag sedan och det är inte trevligt. Men nödvändigt.

Själv har jag nu tänkt börja försöka njuta av livet och ha så j*vla roligt det bara går. Inte vara ansvarslös, ni moralkärringar där ute kan ta det lugnt. Jag ska inte ligga runt, jag ska inte bryta ihop, jag ska inte supa skallen av mig, jag ska inte knarka. Men hög ska jag vara! På kärlek, glädje och upplevelser. Särskilt det sista. Sitt i era skal, bygg upp era liv kring det ni tror är det viktigaste och stirra blint på det. Jag tänker försöka hitta en annan stig, kanske gör ni rätt. Kanske har ni lösningen på livets gåta kanske har jag det. Jag tänker i alla fall försöka. 

My progress is calling, it's noticed I'm falling
It's time for a change, It's time for a move,
And I know that it's frightening but it's also exciting
I'm taking a risk that I know is worth fighting
Its better
To make your mistakes than to live with out knowing
Its better to fall on your face then to stay on your feet
As long long long as you tried your best
   

Hade tänkt skriva ett lite längre inlägg om resan men har huvudvärk så ska sova istället. Vi tar det imorgon. Ni får lite bilder istället!

Alltså blogg.se suger. Orkar inte bråka mer. Ni får bara dessa idag.