Varför vet jag inte riktigt. Kanske har att göra med att jag mest av allt har sovit de senaste kvällarna. Klarar inte riktigt av det här mörka.

Såg precis en riktigt bra film i alla fall. I ren protest mot att man borde plugga när det är höst och regnet faller så la jag mig i soffan istället. Der Bader Meinhof Complex. Kanske bara är jag eftersom jag intresserade mig för allt det där redan i nian men jag blir lite fascinerad. Resten av kvällen tänkte jag faktiskt stöka lite i lägenheten och lyssna på musik. Filosofera lite i den underbara ensamheten. 


Jag förstår mig inte på människan. Att ett djur, som vi faktiskt är, kan påstå sig vara så stark, anse sig stå över så mycket och så många men inte klara av sitt eget sällskap. Vi är livrädda för ensamheten. Vi brottas alla med våra psykiska problem, det vore att blunda för verkligheten att säga något annat. ALLA har vi våra problem och det är inte mer synd om någon. Men hur kan människan acceptera att må så dåligt? Hur kan vi acceptera att röster i våra huvuden har makt över oss? Förstår vi inte att det är vi som skapar dessa? Att det endast är vi som kan få dem att sluta, genom att inte lyssna. Vad skulle hända om vi inte gör som de säger? Vem skulle kunna skada oss? Skulle vi skada oss själva? Varför skulle vi göra det? Var är meningen med att gör illa den kropp vi lever med resten av våra liv? 

Jag blir uppriktigt förbannad på hur svag vi människor är. Vad det är vi ger vika för. Missförstå mig inte! Det här handlar inte om någon specifik, det kan lika gärna gälla mig som någon annan. Jag är förbannad på människan som simpel varelse. Att vi människor tillåter oss själva att falla så djupt ner att vi inte kanske inte klarar av att ta oss upp. Och ja jag vet! Det finns människor som inte kan hjälpa det, saker som sker runt oss påverkar oss, vi kan inte styra vårt öde! Men ja? Vad spelar det för roll. Kan inte en människa stå ut med sitt eget sällskap hur ska hon då någonsin kunna acceptera sig själv och leva SITT liv? Om jag inte kan acceptera att jag är den jag är, och att jag är den person jag kommer få dras med resten av mitt liv och att det är upp till mig att göra den tiden till något bra eller något värdelöst och outhärdligt så förstår jag inte riktigt hur människan ska kunna överleva något. Vi är så jävla rädda för ensamheten att det är löjligt. Lita på er själva. Ni skulle aldrig skada någon ni älskar. Så börja älska er själva. Vad är det värsta som kan hända? Unga tjejer älskar svin som sårar dem varje dag, varför kan ni då inte älska den där "hemska flickan" som stirrar tillbaka på er i spegeln?

Jag säger inte att jag kan det här. Verkligen inte. Jag är lika förbannad på den människa jag är och min svaghet. Men jag tänker försöka, och nej inte försöka, jag tänker inte lyssna på allt som går runt i mitt huvud. För om jag skulle göra det, om jag skulle tro på all skit som snurrar där inne så kommer jag sitta om några år och inse att jag inte levt de BÄSTA ÅREN I MITT LIV. Skyll aldrig på någon annan, och skyll aldrig på er själv. GÖR DET BARA. Må bra. Ta vara på den tiden vi har. Det vore bara sorgligt och patetiskt att slänga bort den för vi vet inte vad som händer sen.

/anna