Titta vad jag hittade bak i arkivet. Jag har faktiskt lite spännande tankar ibland.

Känslan, som bäst beskrivs genom bilden av att man ser sitt liv från baksätet av en bil där ingen håller i ratten, är skrämmande. Att veta att man egentligen borde hoppa fram och ta över den där ratten och räta upp hela ekipaget. Att inte längre klaga på att alla andra kör in i ens egen bil utan själv lära sig att styra undan från vissa kollisioner, konflikter och situationer är kanske kunskapen och erfarenheten som krävs för att få kalla sig vuxen. Det kanske inte räcker att själv känna sig vuxen, känna att man själv kan bete sig moget när man samtidigt stör sig på hur andra människor styr sina bilar i livet. Kanske är man inte vuxen när man fortfarande irriterar sig på hur andra prioriterar och vilka konflikter de väljer att köra rakt in i, och framför allt, de dem väljer att köra rakt förbi utan att ens se sig om efter.

Om vuxenlivet innebär ansvar, planering och någon form av arbetsinsats så växte jag upp för flera år sedan. Om vuxenlivet istället innebär stor självkontroll, mognad och insikt att välja sina fajter, förmågan att acceptera och helst tycka om sin egen spegelbild, äga ett ICA-kort och behärska att människor begår, enligt mig själv, stora misstag, ja då är jag verkligen inte vuxen. Då kommer jag vägra ta ratten på ett bra tag och jag kommer att hoppas på att GPS:en är på, vägen plogad och chauffören anställd.

Kanske handlar vuxenlivet bara om att bestämma sig. Att kliva fram i framsätet, stänga av GPS:en, köra och se vart man hamnar. För just det krävs inget annat än en sak. Mod.


En vacker, ung flicka har det alltid besvärligt. - Agatha Christie