Nu har helvetet frusit till is. Och allt sånt där. Vaknade av ett underbart sms av en speciell kille och tänkte att det är väl lika bra att kliva upp. Såg att mamma fortfarande låg och sov så fick en liten knäpp och tänkte att nu springer jag så har jag det gjort. Så halv nio gav jag mig iväg. Bland det värsta jag gjort då det är så kvavt ute idag att musklerna blir som gelé. Men nu är det gjort och jag tycker otroligt nöjd med mig själv. Alla som känner mig vet att jag inte är någon morgonmänniska...

När det kändes som värst var det bara att tänka på min springvän Andreas som brukar "peppa" när det känns fördjävligt. "Spring nu tjockis, du är väl inte trött?" Och nej han är inte seriös och han tycker inte att jag är tjock men fan vad arg jag blir på honom så i mål kommer vi. Har alltid tyckt det är fruktansvärt att springa med någon annan men efter att jag börjat springa tillsammans med någon är det mycket värre att springa själv. Ska dra med mig Andreas så fort jag kommer hemåt stan.

Nej nu har jag eftersvettats klart. Mysigt värre... Nu blir det dusch, frukost, promenad med vovven, skriva adresser på tack-kort och sedan skulle det tydligen städas sa mamma... Hon pratade något om att det skulle vara fint när Marcus kommer. Vilket fjäsk...