Sitter på skolan och försöker plugga kultur- och idéhistoria. Går väl sådär. Tankarna tar över då och då...


Borde ha förstått att om natten är fylld av drömmer om dig kan den följande dagen aldrig blir bra... Jag tar avstånd från dig i drömmarna, jag står fast vid mina beslut och jag vill inte tillbaka. Men varför gör det då fortfarande ont? Varför vill jag ibland bara börja gråta? Du verkar lycklig igen och det tror jag att jag är glad över. Jag vill att du ska ha det bra, även om jag aldrig kan förlåta dig för vissa saker så förtjänar du att må bra. Alla gör misstag heter det väl? Kanske var du mitt, kanske inte. För mig var det verkligt då. Nu vet jag inte. Nu blir jag istället rädd när jag ser din bil och gillar inte tanken på att en människa man stått nära nu är mil bort och det enda som finns kvar är hat.   



But I can't live my life in the interest of those, holding me back when I'm stood on my toes. But too many times I've been risking my life making decisions whilst trying to be nice. Its better to make your mistakes than to live without knowing. Its better to fall on your face than to stay on your feet as long long long as you tried your best...