Förstår inte hur vissa människor fungerar, i detta fall en kille, när man tycker att det är helt okej att ta strypgrepp och rycka sönder halsband bara för att det är lite trångt. Att sen försöka trycka ner tre tjejer genom att knuffas och armbågas framför scen när det tydligt finns plats för alla ändå är för mig obegripligt... Men det är mycket jag inte förstår.

Kvällen blev sjuk på så många andra sätt med men vill inte gå in på allt. Ett plus är att jag har lärt mig att inte bry mig om allt fyllesnack som blir men nu gäller det bara att jobba bort känslan av att jag vill ta hand om och se till att vissa människor mår bra. Enligt mig en ganska bra sak att göra men ibland tär det för mycket på en själv.

Jobbigast var ändå att säga hej då till Adrian... Var jobbigt igår men allt har sjunkit in idag vilket gör allt värre. Men vänner finns kvar vart dom än bor antar jag.  


Det finns dagar som är som trappor, man måste välja om man ska gå upp eller ner.

Utan att man först tänker på den så smyger den sig in. Helt plötsligt tar man ett andetag, känner den klara luften och konstaterar: det är höst. Jag har egentligen inget problem med det faktum att sommaren börjar lida mot sitt slut.. Har man ett behov av trygghet och vanor välkomnar man hösten, den kyligare luften och alla välkända rutiner den bär med sig. Även om tryggheten och vanorna också tar med sig sena kvällar med mycket skoljobb och kalla mörka mornar. Men men, allt har sin charm.

Igår spenderades kvällen på stan med ett gäng fina flickor. Skönt att sitta ner och prata om alla viktigt och oviktigt saker. Inte helt ofta vi kan vara samlade med lite olika scheman så det var uppskattat! Turligt nog får vi en till chans på fredag då det blir riktigt utgång.

Nu blir det lite TV, därefter städning. Underbart.


Varför kan jag inte bara släppa det? Jag vet ju att jag inte mår bra av allt det här...